2008
Årets musik:
Känns moget att svara football anthems och happy hardcore, men det är nog så. Irländsk rebellmusik kvalar nog också in. När jag tänker efter är det faktiskt en utmärkt sammanfattning av mitt år (säger mer om 2008 än om mig!).
Årets låt:
Mitt musikintresse har varit väldigt svalt under det senaste året (min musikmapp innehåller ynka 586 filer). Högst upp på min ”mest spelade”-lista i min mobil står dock The Belfast Brigade med The Irish Brigade (det senare är bandet), så det blir väl den. Å andra sidan har jag bara haft mobilen sedan i somras, så det är inte riktigt rättvist. I början av året var jag insnöad på Dropkick Murphys, och då spelades främst Echos on ”A” Street, The State of Massachusetts (knepigt att stava till, var tvungen att wikipedia) och Fields of Athenry. Några exempel på andra låtar som har spelats plågsamt ofta är: Braille – Shades of Gray, Rotterdam Terror Corps – Lonsdale (min alarmsignal och världens bästa sätt att vakna på), Cage – Suicidal Failure, Thomas Rusiak – Oceans (känns väldigt tidigt 2000-tal), Audio Bullys – I’m in Love, Cat Stevens – Wild World, Cock Sparrer – Battersea Bardot och Chors – Ahludasht. Årets låt får bli Party Animals – Have you Ever Been Mellow.
Årets film:
Knepigt. Mitt filmintresse är obefintligt och av de 965 filmer som enligt movieweb.com släpptes 2008 så har jag sett 21 st vilket är lite mer än 2 %. Av de 21 filmerna tyckte jag bra om 2 stycken: Rambo och Madagascar. Det säger väldigt mycket om mig, faktiskt. Årets film blir Rambo, för att Rambo är Rambo, liksom. Däremot har jag ännu inte sett Gonzo: The Life and Work of Dr. Hunter S. Thompson och Choke. Hade jag gjort det hade konkurrensen varit hårdare.
Årets tv-serie:
Så jävla enkelt. Oz, förstås, men det är bara för att det är den enda tv-serien jag älskar, vördar och tvingar på andra. Av de serier som lanserades i år så har jag sett typ... 4 och fastnat för 1: The Big Bang Theory.
Årets bok:
Under 2008 läste jag 54 böcker, varav majoriteten var skönlitteratur. Årets bok är kanske My War Gone By, I Miss It So som visserligen trycktes... -99, tror jag, men som jag läste i år. Mest för att jag gillar titeln. Annars snöade jag in på ”fascistisk jävla propaganda”, som min vän uttryckte det, och avverkade bl.a. En tom säck kan inte stå, For My Legionaries och Mein Kampf (sjukt tråkig). Även böcker om organiserad brottslighet är överrepresenterade. Listan med favoritförfattare utökades med Umberto Eco och jag köpte på mig/tjatade till mig Chuck Palahniuks samlade verk.
Årets händelse:
Spanien vann fotbolls-EM. Torres (jag älskar dig) gjorde det avgjörande målet. Annars fick jag åka engelsk polisbil. Det var spännande.
Årets statistik:
Min inre statistiknörd ruskade liv i mina matematiska kunskaper genom att introducera fotbollsstatistik. Tack vare statistik i kombination med live-spel klirrar det numera gott i kassan nästan varje dag, och jag känner mig som Krösus.
Årets töntigaste:
Manliga Lucior i jämställdhetens namn, tätt följt av Fru Gårman.
Årets ”vem fan är det då?”:
Barack Obama. Jag, mitt oallmänbildade våp, hade aldrig hört talas om honom innan han började slira omkring i demokraternas valkampanj. McCain hade man ju hört om, men Obama, han kom som en vårvind, minsann.
Årets mat:
Smörgåsrån med mjukost (breakfast of champs!), ost & broccolisoppa, skorpor med smör, vaniljyoughurt med havregryn, och proteindrinkar (med chokladsmak, preferably). Mina smaklökar har ingen standard alls.
Årets dryck:
Guinness. Speciellt under mina veckor i England, då jag köpte Guinness istället för mat och gick ner 7 kilo. Underskattad bantningsmetod.
Vad händer 2009?
Överlag känns 2009 som ett mellanår. Jag ska inte göra något extraordinärt eller ens anmärkningsvärt. Till 2010 ska jag dock ha ett annat jobb, och jag ska ha snyggat till mina betyg så att jag kan gå en anständig utbildning. Jag ska fortsätta vara öppen och social och vid slutet av året ska jag vara smartare, snyggare, trevligare och rikare. Jag har ett enda mål som inte är diffust eller luddigt.
Nyårslöften:
Se Liverpool spela på Anfield.
Känns moget att svara football anthems och happy hardcore, men det är nog så. Irländsk rebellmusik kvalar nog också in. När jag tänker efter är det faktiskt en utmärkt sammanfattning av mitt år (säger mer om 2008 än om mig!).
Årets låt:
Mitt musikintresse har varit väldigt svalt under det senaste året (min musikmapp innehåller ynka 586 filer). Högst upp på min ”mest spelade”-lista i min mobil står dock The Belfast Brigade med The Irish Brigade (det senare är bandet), så det blir väl den. Å andra sidan har jag bara haft mobilen sedan i somras, så det är inte riktigt rättvist. I början av året var jag insnöad på Dropkick Murphys, och då spelades främst Echos on ”A” Street, The State of Massachusetts (knepigt att stava till, var tvungen att wikipedia) och Fields of Athenry. Några exempel på andra låtar som har spelats plågsamt ofta är: Braille – Shades of Gray, Rotterdam Terror Corps – Lonsdale (min alarmsignal och världens bästa sätt att vakna på), Cage – Suicidal Failure, Thomas Rusiak – Oceans (känns väldigt tidigt 2000-tal), Audio Bullys – I’m in Love, Cat Stevens – Wild World, Cock Sparrer – Battersea Bardot och Chors – Ahludasht. Årets låt får bli Party Animals – Have you Ever Been Mellow.
Årets film:
Knepigt. Mitt filmintresse är obefintligt och av de 965 filmer som enligt movieweb.com släpptes 2008 så har jag sett 21 st vilket är lite mer än 2 %. Av de 21 filmerna tyckte jag bra om 2 stycken: Rambo och Madagascar. Det säger väldigt mycket om mig, faktiskt. Årets film blir Rambo, för att Rambo är Rambo, liksom. Däremot har jag ännu inte sett Gonzo: The Life and Work of Dr. Hunter S. Thompson och Choke. Hade jag gjort det hade konkurrensen varit hårdare.
Årets tv-serie:
Så jävla enkelt. Oz, förstås, men det är bara för att det är den enda tv-serien jag älskar, vördar och tvingar på andra. Av de serier som lanserades i år så har jag sett typ... 4 och fastnat för 1: The Big Bang Theory.
Årets bok:
Under 2008 läste jag 54 böcker, varav majoriteten var skönlitteratur. Årets bok är kanske My War Gone By, I Miss It So som visserligen trycktes... -99, tror jag, men som jag läste i år. Mest för att jag gillar titeln. Annars snöade jag in på ”fascistisk jävla propaganda”, som min vän uttryckte det, och avverkade bl.a. En tom säck kan inte stå, For My Legionaries och Mein Kampf (sjukt tråkig). Även böcker om organiserad brottslighet är överrepresenterade. Listan med favoritförfattare utökades med Umberto Eco och jag köpte på mig/tjatade till mig Chuck Palahniuks samlade verk.
Årets händelse:
Spanien vann fotbolls-EM. Torres (jag älskar dig) gjorde det avgjörande målet. Annars fick jag åka engelsk polisbil. Det var spännande.
Årets statistik:
Min inre statistiknörd ruskade liv i mina matematiska kunskaper genom att introducera fotbollsstatistik. Tack vare statistik i kombination med live-spel klirrar det numera gott i kassan nästan varje dag, och jag känner mig som Krösus.
Årets töntigaste:
Manliga Lucior i jämställdhetens namn, tätt följt av Fru Gårman.
Årets ”vem fan är det då?”:
Barack Obama. Jag, mitt oallmänbildade våp, hade aldrig hört talas om honom innan han började slira omkring i demokraternas valkampanj. McCain hade man ju hört om, men Obama, han kom som en vårvind, minsann.
Årets mat:
Smörgåsrån med mjukost (breakfast of champs!), ost & broccolisoppa, skorpor med smör, vaniljyoughurt med havregryn, och proteindrinkar (med chokladsmak, preferably). Mina smaklökar har ingen standard alls.
Årets dryck:
Guinness. Speciellt under mina veckor i England, då jag köpte Guinness istället för mat och gick ner 7 kilo. Underskattad bantningsmetod.
Vad händer 2009?
Överlag känns 2009 som ett mellanår. Jag ska inte göra något extraordinärt eller ens anmärkningsvärt. Till 2010 ska jag dock ha ett annat jobb, och jag ska ha snyggat till mina betyg så att jag kan gå en anständig utbildning. Jag ska fortsätta vara öppen och social och vid slutet av året ska jag vara smartare, snyggare, trevligare och rikare. Jag har ett enda mål som inte är diffust eller luddigt.
Nyårslöften:
Se Liverpool spela på Anfield.
Kommentarer
Trackback
